”Aldrig ensam, alltid ensam”

”Aldrig ensam, alltid ensam”.
Den där meningen från första dokumentäravsnittet
om Göran Persson biter sig fast.
Det är bra sagt. Det stämmer så väl.
Jag upplever det väldigt starkt nu.
Har bestämt att sälja sommarhuset jag ärvde av mor.
Det har varit ett tufft beslut,
men det står alldeles obebott och ledset
vid en sjö mitt i skogen
45 mil från Stockholm.
Och eftersom jag inte gillar jord under naglarna
och inte vet ett jota om varmvattenberedare
och septiska tankar,
är det till det bättre att någon
som kan och vill sådant där,
köper det.
Men det river och sliter i själen.
Alla minnen som försvinner,
det sista efter mor,
efter min familj,
på den tiden vi var en enhet.
Dörren stängs, för alltid, på många sätt.
Och min åldriga far därborta på andra sidan Atlanten
kommer med käcka tillrop
men lust att hjälpa till har han inte.
”Det löser sig”, skriver han glatt i sina mail.
”Javisst gör det det”, morrar jag tillbaka.
”Tack vare mig”.
Och mors aska,
den som fortfarande
står i en vit urna av majsfiber
i klädkammaren,
den har han helt förträngt.
Vad jag ska göra av den står skrivet i stjärnorna.
”Jag vill till lejonen i Afrika”, sa mor.
”Jag följer med dig”, sa far.
Så blev det nu inte.
För att jag till syvende och sist alltid är ensam,
även om jag egentligen aldrig är ensam.