-Döden, döden, döden,
började Astrid Lindgren och hennes syster alla sina telefonsamtal.
Liksom för att ha det där jobbiga undanstökat
så att de kunde prata om andra,
roligare, saker.
- Jobbet, jobbet, jobbet,
börjar jag och vännerna våra samtal.
Det känns ungefär som samma sak.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Efter en tids arbetslöshet och stram kassa känns jobbet, jobbet, jobbet mer som ett löftesrikt mantra. Men allt är relativt och om jag hamnar i en trygg och lite tråkig anställning kan jag mässa med er igen. Halleluja.
Mmmm. Jo, det är klart att det kan kännas så. När man inte har längtar man ju efter det... Eller åtminstone längtar man efter lönen den 25:e varje månad.
Hoppas du snart kan vara med i mässandet.
Försökte ringa dig upprepade gånger igår. Upptaget, sedan var var du indisponibel, informade mig Hannah, och sedan upptaget igen....
Gör nya försök igen. ;-)
Vilken 90-tals flashback! Gå inte och bli utbränd!
Torgny - usch, är jag så där 90-talspinsamt ute nu igen?
Nix, här ska inte brännas ut. Handlingskraft och förändring ska till först. *hmf*
Sorry! Har tränat barnet att låta som en sur liten gris ibland när hon svarar och inte vet vem det är. Trots Nix ringer idiotsäljare som om de inte får tag i mig försöker få 11-åringen att anta erbjudanden.
Ikväll är jag hemma igen. Hmmm...igår var jag på datakurs i InDesign och framstod som ett pucko hela kvällen. Vi gör nya försök.
Skicka en kommentar