Att bli det folk tror

Det är lustigt hur man tenderar att bli
det människor tror att man är.
Fattar ni vad jag menar?
U anser till exempel att jag har "judehumor".
Det har aldrig någon sagt till mig förut.
Visserligen är min far jude,
men min mor var det inte,
och enligt de renläriga är jag då inte jude.
Men visst, om man inte är så petig så...
Fast "judehumor"? Vete fan.
Men eftersom U nu tycker så,
har jag liksom lagt mig till med lite torr,
olycksbådande humor,
sagt som en äkta judisk krösamaja,
med krökt finger,
i alla fall när hon och jag umgås.
Det tycker hon är jättekul,
för hon är en judegroupie, nämligen.
Och en gång hade jag en pojkvän
som ansåg att jag formulerade mig så fyndigt.
Det var först lite jobbigt,
för jag tyckte nog inte att jag vid 19 års ålder
var särskilt välformulerad.
Inte särskilt fyndig heller, för den delen.
Men eftersom han framhärdade,
så blev det så.
Jag fick anstränga mig
för att komma på skojiga saker att säga,
så att han skulle fortsätta tycka att jag var fyndig,
för det är ju ett epitet som är väldigt smickrande.
På jobbet anses jag vara snabb och ambitiös.
Ja, då får jag ju banne mig leva upp till det,
eller hur?
Så jag sprintar omkring och
försöker slå personliga rekord stup i kvarten.
Och en del anser mig vara en riktig friskus,
och det vill jag ju gärna att de tror,
så jag tränar som en galning
och nobbar fredagsfikat,
fast hemma, när ingen ser,
äter jag Ben&Jerrys med fula mysbyxorna på.
Men nu har en sak slagit mig.
Tänk om folk börjar säga tjabbiga saker om mig,
som jag får reda på.
Då måste jag ju börja göra tvärtom,
för att motbevisa dem.
Det verkar mindre kul.