1. Jag pratar med mig själv när jag tror att ingen ser. Dessvärre avslöjar mina läppar mig. De rör sig nämligen. Dessutom anser jag mig själv vara en mycket bra och klok samtalspartner (kanske till och med en av de bästa). På fullt allvar.
2. Tänker extremt mycket på sjukdomar och döden. Är övertygad om att jag kommer att få en otäck sjukdom och dö en smärtsam död alldeles för tidigt. Dessutom nojar jag över "farliga" saker - som för mycket sol, alkohol och rökning, ändå utsätter jag mig för sol, alkohol och umgås med rökande vänner. Följden blir att jag är övertygad om att jag kommer att drabbas av hudcancer, lungcancer och levercancer och känner också efter hela tiden.
3. Svarar ofta inte i telefon. När jag gör det är det för att jag verkligen vill, orkar och hinner prata med den personen just då.
4. Är långsint som en elefant. Fast jag erkänner aldrig att jag är det, för det anses fult att vara långsint. Men jag glömmer aldrig en oförätt och kräver alltid en ursäkt innan jag (eventuellt) kan drista mig till att förlåta.
5. Jag ogillar optimister. Nästan inget provocerar mig mer.
6. Jag extraknäckar som ordningspolis. När folk springer rakt in i mig och på sin höjd säger "oj", spänner jag strängt ögonen i dem och säger "ursäkta mig", för att de ska skämmas och inse att det var de som skulle bett mig om ursäkt. Blir jag nerknuffad i gatan av breda barnvagnar säger jag "hoppsan, vilka smala trottoarer, man får ju inte plats!" i tron att barnvagnsfolket ska förstå hur mycket plats de upptar. Självklart slösar jag bort min energi, men det har ni ju redan fattat.
Nu utmanar jag Unni, Elias och Simela att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själva. Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna. Till slut väljer bloggaren tre nya bloggare och gör en lista av deras namn... Efter att det är gjort skriver han/hon en kommentar i deras blogg för att låta dem veta att de har blivit tagna och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.
6 kommentarer:
Sötaste du! Inte trodde jag att du sjukdomsnojade. Kanske har du haft lite för mycket sjukdom runt dig så det satt sig. Sådär kände jag mig också när min far och Ray dog. Men långsint?? Detta hade jag ingen aning om. Var du verkligen det förr? Jag vet att du gillade att man bad om ursäkt när man var dum men jag trodde att du, ditt yrväder, släppte det sen.
Lysande saker om dig själv. Jag läste med spänning.
(Jag lyckas inte få till de där länkade namnen längst ner så fint som ni fick)
Mina - Jag nojade inte över nåt när jag var yngre (tror jag?), men nu är noja mitt mellannamn. Din analys är nog riktig.
Långsint, jo, dessvärre. Men jag släpper när människor bett om ursäkt för dumt beteende. Men vägen dit kan vara lång.
Det va trevligt och läsa:) Inte för att jag känner dej så bra(?) men jag hade väl inte trott heller att du va nojig. Fast det där med att bli mer orolig och rädd kan ha o göra med åldern?
När man va liten kunde man klättra på berg utan tanken på att man faktiskt kunde trilla ner.
Idag är jag höjdrädd bara jag går upp på en stege..
Ju äldre man är desto mer vet man konsekvenserna av olika saker. Ibland undrar jag om det inte hade varit bättre att inte veta. Eller?
Varför tror folk att man måste svara när det ringer? Det är väl som vilket möte som helst, ibland kan man inte närvara och det takes two to tango. Möjligen lever denna uppfattning kvar sedan tider då man riskerade att gå miste om viktig information. Men i dag har vi ju sms för snabba upplysningar och telefonen kan ägnas åt sällskapsliv.
Rasande - jag har definitivt blivit en fegis med åren. Förr i världen tänkte jag inte så mycket utan bara gjorde och litade på min förmåga att klara mig själv. Jag liftade tex ensam genom Israel när jag var 21 och tvekade aldrig att kliva in i bilar även om där satt tre män med otäcka ögon och stirrade på mig. Och jag har sagt upp mig ett antal gånger utan att ha en aning om vad jag ska göra sedan. Och jag har flyttat runt i Sverige som en rastlös resande utan att veta vad allt det nya skulle föra med sig. Numera tänker jag så mycket på allt som kan hända och gå snett att det är förlamande.
Michanek - Telefoner. Ett jäkla otyg. När det finns mess, mail, facebook, bloggar...
Märkligt att många går på stan, åker kollektivt, arbetar är på stranden och andra offentliga miljöer med sina mobiler på sig såsom inbrända bomärken för att inte känna sig ensamma eller behöva tänka på sitt eget och vara i tystnad?/m
Skicka en kommentar