Plötsligt kände jag hur jag andades igen

Åt lunch med Torgnysdotter idag.
Det var typ fem månader sedan vi sågs.
Löjligt.
Vi bor två stadsdelar från varandra,
men det kunde lika gärna vara två länder.
Hur som.
Det var skönt att checka läget
och inse att det kändes lika bra att ses
som det alltid gör
och att det var lika skönt att babbla om
dokusåpakändisar som om
ouppklarade föräldrarelationer.
Jag fick återigen några goda råd
(vi hörs i alla fall väldigt ofta mailledes)
om hur jag skulle formulera mig i ett mail
till min fars (femte) fru,
något jag våndats över och skjutit framför
mig i över en vecka.
Tillbaka framför en dator gjorde jag slag i saken,
printade ut Torgnysdotter "Så-skriver-du-till-fars-
fru-och-berättar-att-din-far-inte varit-något-stöd-utan-
att-låta-anklagande-instruktionsmail"

och satte igång.

Skrev om 18 gånger typ,

men till slut fick jag till något

som inte kändes martyrigt,

inte anklagande,

inte surt,

bara svagt, svagt hintande

om att far är en rätt usel far,

men det får man liksom läsa mellan raderna

och jag kan därmed inte lastas för något.

Så just när jag tryckte på send-knappen

och såg mailet fara iväg,

kände jag plötsligt hur jag andades igen.

Det var en rätt skön känsla.