Att älska sitt fotbollslag mer än livet självt

Djurgårdsfansen festade hårt idag
redan från det att krogarna öppnade kl tolv.
Då var de glada i hatten och älskade sitt lag mer än livet självt.
Klockan 17, när matchen mellan
DIF och Brommapojkarna var över,
och DIF hade förlorat inte bara matchen
utan också guldet, ja till och med silvret, i Allsvenskan,
då lät det annorlunda från de blåhalsdukade.
De smet de minsann ut från matchen
redan innan den var slut,
skämdes, ville inte längre låta sig intervjuas,
sjöng inga ekivoka sånger
utan muttrade "jäva töntar" och "svikare"
till sina forna idoler.
Men så sker det märkliga.
Imorgon bitti när de vaknar är de Djurgårdare igen,
och älskar sitt lag mer än livet självt,
och så pågår detta kretslopp tills de dör.
Förklara någon.
För jag fattar ingenting
av detta som mest män ägnar sig åt...