Helt representativt...

Var på en skola på Söder för att göra ett jobb för tv.
Bävade.
Ungar plus tv är alltid lika med skitjobbigt.
Oftast gapar och skriker de,
hoppar och springer framför kameran
och gastar ”filma mig, filma mig!"
Och när man väl gör det
och ställer en busenkel fråga,
tystnar de och mumlar ”näe” eller ”vet inte”.
Men den här gången infann sig Gud,
eller Buddha,
eller någon annan från Högre Makt.
För det första tog det ungefär bara fyra minuter
att på telefon förklara för rektorn vad jag ville
och av denne få tillstånd att komma.
Och så tog det exakt en minut till
och jag hade jag en supertrevlig lärare på tråden
som sa att jag kunde komma till
hennes klass idag kl 12.
(Idag alltså, inte nästa vecka...)
Hon fattade direkt,
krånglade inte,
sa bara ”välkommen”.
Så jag dök upp och
klev in i klassrummet.
Men det väntade djungelvrålet uteblev.
25 par ögon vändes mot mig,
intresserade och nyfikna,
men framför allt var ungarna t-y-s-t-a.
Jag förklarade på lätt svenska vad jag ville
ha ut av dem: Alltså att de skulle sätta sig
framför en dator och logga in på en viss hemsida
och tala om för mig vad de tyckte om den.
Fyra och fyra delade de upp sig
och gjorde lydigt som jag sa.
Så var det dags för det jobbiga,
intervjuerna.
Förklarade långsamt och tålmodigt
hur jag ville de skulle svara
och hur de skulle bete sig,
men de avbröt och sa att de redan visste
att man inte får titta in i kameran,
att de skulle antingen titta på mig
eller på varandra och
inte luta sig fram och prata in i micken
och förstås svara i hela meningar.
”Jaha”, sa jag. ”Har ni varit med på tv förut?”
”Ja, jag har blivit intervjuad två gånger och varit
med i en dokumentär om barn”, sa en.
En annan sa:”Näe, jag har inte varit på tv, men i tre reklamfilmer
och så har jag varit intervjuad i DN.”
”Jag var med i Julkalendern”, sa en tredje.
Och en fjärde hade minsann haft huvudrollen
i någon känd barnfilm.
Ungarna var med andra ord
helt representativa Söderungar.
Alla barn till journalister, skådespelare och
annat löst kulturfolk.
Och svaren?
Lysande.
Nästan för bra.
Hela meningar.
Eftertänksamt.
Charmigt.
Personligt.
Allvar blandat med lite skämt
för att inte svaren skulle bli för tunga.
Jag fick exakt det jag var ute efter.
Och alla barnen hette Olivia, Agnes, Nora, Lukas,
Gustav, Ida, Julia och Isak.
Inte en hette Muhammed eller Mustafa.
Ett samband, någon?