Hur är det?

Frågade en kollega hur det var.
Ni vet, en sån där allmän fråga
där man inte förväntar sig mer än ett:
Jotack, huvudet upp och fötterna ner,
och du då?
Istället fick jag en timmes utläggning.
Utan andningspaus.
Han har just skrivit på skilsmässopapper.
Frun säger att han talar med vasst tonfall
och hon vill inte gå i parterapi
för att allt redan är kört i alla fall
och det finns inget mer att diskutera
förutom när de ska sälja huset
och vem som ska ha barnen när.
14-åriga dottern har rymt med en före detta
fånge och mist oskulden i en buske.
Lillkillen gråter och vill inte att föräldrarna
ska skiljas.
Fruns bästa väninna har blivit lesbisk
och har inlett ett förhållande med en kvinnlig
polis som totalstyr henne genom att ringa
18 gånger om dagen.
Väninnan, som är 40, är nu döende.
I cancer.
Väninnan och frun anser att män är skit
och han får bastning för att han inte
fattar nåt om nåt.
Annars var det ganska bra...