Yster ålderdom

Häromdagen var jag på 30-års kalas.
Omgiven av tatuerade sjöbusar, pinuppiga sjöflickor
och en annan sjöman med rund mössa,
kände jag mig vansinnigt gammal.
Gästerna och födelsdagsflickan själv
var så glada, spralliga och liksom ystra.
Ysterhet hör ungdomen till.
Jag känner mig aldrig yster längre.
Trött satt jag på en stol i köket
där musiken inte var lika ljudlig och
där jag kunde avnjuta den goda vegobuffén
i lugn och ro.
Numera är nämligen matintag viktigare än mingel.
Men så, dagen efter,
gick jag och Elias på promenad i solen utmed Årstaviken.
En äldre dam, en riktig tant,
halkade och drattade på ändan.
Jag vinglade försiktigt fram
och frågade om hon var ok.
Raskt och piggt ställde hon sig upp,
borstade av sig lite snö från knäna
och ondgjorde sig så över den farliga halkan.
- Det är ju inte klokt att det inte sandas ordentligt här,
gamla människor kan ju faktiskt ramla och bryta lårbenshalsen!
Vilken tur att man är så vältränad och vig som man är,
men alla stackars gamlingar,
det är inte lätt för dem att gå på promenad.
Jag kom mig inte för att säga någonting,
kände mig mest paff.
Men när vi gick vidare,
jag med min arm instucken under Elias,
för att inte ramla,
tänkte jag att det där med ålder verkar vara något relativt.