Jag gillar den där historien om Astrid Lindgren
som varje dag ringde sin syster
och ropade "Döden döden döden!",
mest för att ha det där deppiga ur världen
så att de sedan kunde prata om annat.
Jag tänker mycket på döden nu.
Drabbades av häftig mammalängtan igår,
ville plötsligt promenera med henne
och titta i skyltfönster och prata om lite allt möjligt.
Det har börjat komma mer och mer,
att jag längtar efter den friska mamma,
inte den sjuka som tynade bort i en lägenhet i Skarpnäck.
Det sägs att det är en del av sorgeprocessen.
Att i början har man svårt att minnas något annat
än hur personen var i slutet av sitt liv,
alltså ofta sjuk och klen och förändrad,
men ju länge tiden går,
ju lättare blir det att minnas tiden innan,
tiden som var frisk och härlig och rolig.
Den 18 juni är det tre år sedan hon dog.
Sorgen är inte rask av sig,
den tar sin tid,
och ibland går den kräftgång
och man slungas tillbaka flera steg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Kram och ett fint minne från mig om ett möte med din mamma. Minnet är från föreläsningen om Kinaresor på Statt i Växjö. Tänkte på henne när jag städade i gamla gömmor häromveckan och hittade min vinst i form av ett presentkort " Scandorama bussresor" på femtio kronor. Vi var glada över vinsten alla tre. / M
Minns föreläsningen men inte att du vann ett presentkort. Gud vad länge sedan det var... Känns som en evighet...
Ja tiden går och vi blir bara vackrare, ärrade och fårade, klokare och mer tacksamma och ödmjuka. Eller hur är det egentligen med människan? Det sägs ibland att minnet är selektivt men vissa saker måste få ta tid att bearbetas. Fint och vackert hur du sätter ord på känslor och tankar. Minnena lever kvar och även tankarna på de som vi haft och förlorat. / M
Skicka en kommentar